Vi behöver varandra, men gemenskaper är inte en självklarhet
I dialogen reflekterade deltagarna över de förändringar som skett i samhället och olika gemenskaper i Finland under de senaste decennierna. Förr i tiden verkade det som om samfund och gemenskaper uppstod av sig själva i småstäder och byar. En deltagare som har studerat ämnet påpekade att de flesta landsbygdssamhällen har blivit ett minne blott efter 1970-talets förändringar i affärs- och bosättningsmönster. Vi känner ofta inte människorna i vårt grannskap lika väl som vi gjorde förr.
Jag kom att tänka på ett minne från min egen barndom på landsbygden på 80-talet: man skrev alltid adressen på nycklarna. Det var självklart. Om man tappade bort sin nyckel skulle någon veta hur man skulle få tillbaka den. Jag kunde inte föreställa mig att detta skulle hända nuförtiden. Jag undrar om detta också avspeglar sig i att människor mår dåligt i dag, trots att det finns mycket välbefinnande.”
Med så många människor bosatta i städer finns det också fler alternativ för vem vi väljer att träffa idag. Du behöver inte komma överens med alla, du behöver inte ens lära känna dem. Å andra sidan behöver man inte heller stå ut med människor som man inte verkar ha något gemensamt med. Det finns dock en oro för om vi, i överflödet av alternativ, kommer att sluta leta efter andra människor.
Diskussionen belyste hur människorna i ens omgivning är viktiga både mentalt och samtidigt praktiska. Det finns praktiska behov och så finns det den mentala sidan, och man kan skilja på de två. Det är väldigt praktiskt att dela på bördan under rusningsåren, eller att låna ägg av grannen mitt i matlagningen i en Slack-grupp i bostadsföreningen. Gemenskap kräver inte alltid människor som delar samma värderingar. En gemenskap kan vara något väldigt praktiskt som gör din vardag enklare.
Deltagarna reflekterade över hur gemenskap fortfarande kräver tid och engagemang. Gemenskap är något man delar på. I en fungerande gemenskap ser människor sin roll och agerar utifrån den. Gemenskap uppstår inte av sig själv. Det krävs en gemensam vilja och en vilja att vara en del av gemenskapen.
Jag har själv grundat och varit med i många gemenskaper. Och jag är trött på att andra förväntar sig att jag alltid ska organisera och underhålla gemenskapen. Är det för svårt att organisera gemenskaper i staden? Blir de mer av en börda än en resurs?”
Deltagarna i dialogen reflekterade också över hur gemenskapen ska vara äkta, inte påklistrat. En deltagare tog upp frågan om hur hen kände sig tvingad in i gemenskapen eftersom gemenskap ansågs vara ”trendigt” och något som dagens arbetsplatser borde erbjuda. Det är ändå svårt att tvinga en gemenskap. Det tar tid att skapa den.
Jag har aldrig varit bekväm med gemenskap i det förflutna. Det har bara tvingats på mig för att det är ”trendigt” och för att ”nu behöver vi bara skapa en gemenskap”. Jag har känt att det är svårt att skapa en gemenskap genom tvång. Det tar tid att skapa det.”
Kan strävan efter gemenskap bli en prestation? När är det en verklig resurs? Diskussionen tog upp frågan om hur man ska få bli en del av gemenskapen på ett sätt som är unikt för en själv. En gemenskap som vårdar och bjuder in är en gemenskap dit du kan komma som du är. Från din egen plats. Att vara sig själv ska räcka och det ska finnas utrymme för det. Sättet att vara en del av en gemenskap borde inte vara definierat och något man ska passa in i.
Betydelsen av kortare möten diskuterades också: vi behöver också mikromöten. En deltagare berättade att hen, särskilt i tider då hen varit ensam och inte riktigt känt att hen hörde hemma någonstans, har blivit särskilt uppmärksam på hur andra har behandlat hen, till exempel på ett café. Särskilt i sådana fall kan vardagliga möten med främlingar bli mycket viktiga. Även i våra egna liv är det värt att uppmärksamma andra människor som finns omkring oss och stanna upp för att möta dem.
Dialogpaus skapar utrymme och verktyg för att möta andra
Så vad behöver vi? Möten. Ja, vi behöver tid och platser för att möta varandra. Platser där vi kan lyssna på varandra i vardagens hektiska tempo och stanna upp vid varandra. Vi behöver diskussioner med varandra och lära känna varandra.
Att prata med främlingar på en busshållplats kanske inte är en del av vår kultur, men 77% av finländarna tycker om djupgående samtal och 64% skulle vilja ha fler tillfällen att ha en djup konversation (Bra sagt-undersökning, 2023). Vi längtar efter möten och interaktioner med andra. Dialogpaus skapar platser för möten och samtal som inte alltid är självklara.
Gemenskaper skapas inte från tomma intet. Det krävs tid och utrymme för att möta varandra. Dialogpaus skapar en möjlighet att träffa andra i lugn och ro. Metoden kan användas t.ex. i en arbetsgemenskap eller på ett möte i en bostadsförening för att lära känna andra. För samhörighetens skull är det viktigt att det inte bara handlar om att hitta lösningar eller driva konkreta frågor. Varför inte ta med en liten bit av Dialogpaus till nästa möte?
Vi har olika förutsättningar att delta i diskussionen. Vissa väger alternativen och förblir tysta åskådare till en början, medan andra är snabbare med att föra in sina egna idéer i dialogen. Ibland har de som överväger och observerar redan gått vidare till nästa ämne när andra är redo att dela med sig av sina tankar högt. Det skulle vara viktigt att föra samman olika typer av diskussionsdeltagare i en gemensam diskussion – att möta och lyssna på alla utifrån deras behov. Upplevelsen av att bli hörd och inkluderad på ett sätt som är unikt för en själv är avgörande för gemenskapen. Även för detta är Dialogpaus-metoden ett utmärkt verktyg.
Jag känner mig så tacksam. Det här är en underbar metod. Det har varit underbart att höra från er alla. Vi behöver varandra. Detta understryker återigen behovet av att bli hörd och sedd.”
Det något mer ambitiösa målet med Dialogpaus är att göra dialog till en medborgerlig färdighet. Dialog är ett konstruktivt sätt att diskutera, att söka djupare förståelse men inte konsensus. Dialogfärdigheter stärker interpersonella färdigheter, lär dig hur man lyssnar, diskuterar och möter andra.
Olika typer av diskussioner behövs på olika platser och i olika sammanhang, men det finns också plats för dialog. Det är väsentligt för att förstå andra människor och olika perspektiv. I stället för att bygga gränser kan vi försöka skapa samförstånd och se till att vi inte utesluter någon. Låt oss komma ihåg att vårda vår kontakt med våra medmänniskor.
Eveliina Alho
