”Jag hade hört så mycket gott om Dialogpaus av vår utvecklingschef Anna Herlin och jag var ivrig på att själv få testa på diskussionsmetoden.

Det här intresserade oss också eftersom vår stiftelse funderar mycket på hur vi själva kan förändra miljödiskussionen i Finland.

Till min stora glädje fick jag vara med i Klimat-Dialogpausen. Jag visste att den tre timmar långa diskussionen skulle innehålla smågruppsdiskussioner, men min förhandsuppfattning var ändå den, att det skulle vara mer av en paneldiskussion. Det var det inte.

Det blir ofta paneldiskussioner i motsvarande evenemang där man vill få ungas röster hörda i klimatdebatten. Jag var intresserad av att höra mer av de ungas tankar och var rädd för att deras oro skulle avfärdas.

Diskussionen överraskade mig. Den fick fram något hos diskussionsdeltagarna som under de senaste åren verkar ha försvunnit från samhällsdebatten – nämligen att lyssna till varandra.

I dialogpausen fick alla sin röst hörd och blev också hörda. Efe från Dialogpausstiftelsen ledde min smågruppsdiskussion som bestod av personer i varierande åldrar och med olika bakgrund – allt från en färsk morfar/farfar till en till en riksdagsledamot och en student.

Efes ledningsstil och Dialogpausens spelregler hjälpte oss att ge varandra utrymme i diskussionen. Det kändes bra då man inte behövde försöka övertala någon annan och att man fick prata i lugn och ro.

För ofta händer det i samhällsdebatten att deltagarna pratar utifrån sina egna skyttegravar till en imaginär publik. Särskilt djupa har skyttegravarna blivit i de sociala medierna där det förs ett slags kulturkrig och hjälten är den som slår hårdast till.

Från liknande diskussioner lyser riktiga människor, våra erfarenheter och behov med sin frånvaro. Det är ofta frågan om en uppvisning för en imaginär publik där man söker efter motpartens svaga sidor och sedan attackerar man.

Dialogpaus-diskussionen var en total motsats till detta och en frisk fläkt. Dialogpausen gräver fram något hos oss människor som fortfarande finns kvar, trots att det inte syns i den offentliga diskussionen.

Dialogpausdiskussionen påminde på något sätt om en bastudiskussion där vi alla är bara människor i all sin nakenhet. Vi har gjort oss av med pansarvagn och annan utrustning.

Man deltar i diskussionen med sitt förnamn och genom egna erfarenheter. Man behöver inte övertala andra om att man har rätt och andra har fel.

Diskussionsledaren och spelreglerna ser till att alla blir hörda och får uttala sig. Jag har under mitt liv deltagit i väldigt många klimatdiskussioner, men detta var den diskussion med bäst stämning.

Jag tror att den egna erfarenheten öppnar dörrar också för att söka gemensamma lösningar. Själv började jag fundera på hur Dialogpaus borde användas och utvecklas bredare som en metod för klimatdiskussioner där man för samman personer med olika bakgrund och där man kan bereda klimatbeslut som görs på olika håll i samhället.

Särskilt skulle jag vilja att personer som har att göra med klimatbeslut skulle lyssna till de unga, eftersom de påverkas mest av besluten och obeslutsamheten.

Metoden verkar fungera också för diskussioner om svårare teman, där det är viktigt att höra olika perspektiv och erfarenheter.

Vi har starka uppfattningar om hur saker och hurdana vissa människor är, men Dialogpaus för fram inte bara skillnaderna, utan också likheterna oss människor emellan. Även om vi skulle vara av olika åsikt och det är helt okej så har vi också något gemensamt.

Klimat-temat är också sådant att man inte kan köra bara en liten grupps intressen eller glömma bort dem som påverkas av besluten.

Dialogpaus kan också lättare föra fram den mångfald och öppenhet som finns hos diskussionsdeltagare och människor överlag.

Trots att det inte fattas några beslut under Dialogpaus-diskussionerna så tror jag att det efter en liknande diskussion är lättare att söka efter gemensamma lösningar och beslut tillsammans. Det kunde också ändra på det sätt som vi på ett allmänt plan diskuterar på i vårt samhälle.

Det är viktigt att alla röster hörs i samhällsdebatten. Sociala medier har medfört för den finska diskussionen att många tänker att den mest kritiska kommentaren eller till och med det hårdaste slaget får flesta applåder, men är det verkligen så? Vill folk ha det på det viset?

Min egen erfarenhet var att Dialogpaus-diskussionen var ett uppfriskande sätt att utbyta idéer och se personerna bakom erfarenheterna efter all debatt i sociala medier.

Dialogpausen tar tillbaka själva diskussionen i diskussionen. Jag funderar på hur hela klimatdebatten skulle förändras om man i en allt bredare utsträckning använde sig av modellen då man fattar klimatbeslut på olika nivåer. Man kunde då höra väldigt stora mängder av människor som en del av beslutsfattandet?

Det kunde kanske också involvera människor mera i den här diskussionen och också hjälpa oss att lyssna och förstår varandra bättre.

Hur skulle beslutsfattande kring klimatfrågor förändras om en stor del av finländarna under de kommande åren skulle berätta vad klimatförändringen betyder för dem, vad de drömmer om och i sin tur är rädda för? Eller hur olika lösningar eller bristen på dem inverkar på deras liv och hur det känns?

Sättet att diskutera om detta utan att diskussionen förs som en debatt kunde också öppna upp för en stor resurs för klimatarbete och lösningar: nämligen samarbete.

Jag har tidigare varit lite skeptiskt gentemot medborgarpanelerna som hörts i samband med klimatbeslut och jag tänkte att det lätt kunde bli ett skrikande och gormande i stil med A-Studion, men efter gårdagens Dialogpaus så ser jag flera möjligheter i annorlunda processer där man i en högre omfattning strävar efter att höra människors tankar och åsikter.

Med hjälp av Dialogpaus så är det möjligt att konstruktivt bli hörd utan att diskussionen sårar andra.

I såväl klimatdiskussioner som i andra samhälleliga diskussioner vore det bra att öka förståelsen för varandra och att vi skulle lyssna till varandras erfarenheter. De behövs också för att generera bättre beslut. ”

Harri Lammi, chef för miljöprojekten vid Tiina och Antti Herlins stiftelse

Text: Laura Rantanen
Översättning: Jonna Similä

Diabloggar

  • Att minska skolsegregationen i Åbo - Dialogpaus-metoden med i projektet

    Den offentliga diskussionen har fokuserat på segregationen av olika områden, som hänvisar till differentieringsutvecklingen i bostadsområden. Både i Åbo och i många andra städer har man svarat på denna utmaning med projekt som bland annat syftar till att minska skolsegregationen. I denna diablogg förklarar Emil Kusnetsoff från Åbo stad hur Dialogpaus-metoden har använts i projekt som strävar efter att minska skolsegregationen.
  • KM Future ser Dialogpaus som en bra arbetslivsfärdighet som alla kan dra nytta av

    KM Futures arbete fokuserar på att hjälpa ledningen, ledarskapet och HR att möta och påverka framtidens utmaningar mitt i förändringen. KM Future stöder i strategiprocessen, förändring, ledning genom information, förbättring...
  • Tillsammans och ensam: erfarenheter av bemötanden och gemenskaper

    Dialogpaus-stiftelsen ordnade tillsammans med Puistokatu 4 en Nationell dialog i slutet av november. I dialogen diskuterades erfarenheter av bemötande och betydelsen av gemenskaper. Den här diabloggen handlar om förändringar i och behovet av gemenskap samt vad som krävs för att bilda en gemenskap ur deltagarnas perspektiv. Slutligen kommer vi att överväga hur en Dialogpaus-diskussion kan bidra till detta.
Alla diabloggar